Apropå ett elavbrott

Nu tar vi elen för givet men, som det blev nu i helgen då elen försvann vid midnatt natten mot söndag och var borta i 26 timmar märker man hur sårbar man är. Jag köpte ett elverk i samband med stormen Ivar 2013 för att gardera mej mot strömavbrott. Nu när strömmen försvann så tänkte jag att det är lugnt den kommer strax tillbaka, nä du när jag vaknade på söndag morgon så var inte strömmen tillbaka men jag tog kaffebryggaren och knatade ut i garaget för att starta elverket. Det var tomt på bensin men jag hade en dunk stående och började fylla upp det men bensinen började rinna ut på undersidan av tanken, det läkte. Det har visat sej sedan att det var en oring i kranvredet som hade gått sönder, det var därför som det inte fanns något bränsle i elverket när jag skulle starta det och det var två år sedan jag använde elverket senast, det hade sakta läkt ur utan att märkas. Det blev till att leta fram Trangikökets kaffepanna och starta gasolgrillen och koka kaffe där, det tog en stund men det löste sej.

Nästa sak att göra var att få nån information om vad som hänt och när strömmen skulle komma tillbaka. Det enda som fungerade var mobilen men den hade jag glömt att ladda, jag brukar alltid sätta den på laddning varje kväll när jag går och lägger mej men i lördags hade jag glömt det så det var bara 15% av batteriet kvar. Jag gick in på BTEAs hemsida och konstaterade att det hade varit ett haveri vid ett ställverk vid Rätans kraftverk och det beräknades vara lagat under eftermiddagen. Jaha då var det till att få lite ström i mobilen och det var bara att sätta sej i bilen och koppla in laddaren där, sen så körde jag omkring i över en timma för att få batteriet laddat, efter ett tiotal mil så var det uppe i 55%. Försökte att få mera information genom att lyssna på Radio Jämtland men som det är här kring Rätan så plötsligt så slår det över till Radio Västernorrland så det blev en väldigt splittrad information där.

När jag kom hem igen så använde jag mobilen som router och använde en bärbar dator som jag har stående i fall att till att komma ut på internet, ja då går mobilnätet ner så det var ju nästan omöjligt att komma ut på nätet under flera timmar men det medförde att mobilen laddade upp sej från den bärbara datorns batteri.

Strax före kl. 2 på natten mot måndag kom strömmen tillbaka så nu är allt frid och fröjd igen. Men nu blir det till att kolla upp elverket då och då så det fungerar samt att ha bränsle hemma för blir det ett större strömavbrott så kan det vara lång till närmsta mack som har ström. Skulle jag te.x ha gett mej iväg för att skaffa bensin i lördags natt så endera så har det varit Fåker eller Myrviken som hade varit närmast.

Gästgiveriet i Böle

När landsvägen från västra Jämtland till Hälsingland gick genom Böle så fanns det gästgivargård i byn, under långa tider i Utgården men även under en tid i Kjells. Landsvägen kom från Berg via Kvarnsjö och korsade Röjaån ett par kilometer ovanför Rätanssjön, fortsatte genom skogen upp till Hamarede och vek där av upp mot byn.

Gästgivartavlan som fanns i Böle

Från byn gick landsvägen ner ut ur byn mot Kölvägen och efter denna en bit innan den vek av mot Nederhögen. Den fortsatte sedan mot Vitvattnet följande Hoans dalgång och vidare mot Överhogdal.

På den gästgivartavla som fanns i Böle är Jämtlands landskapsvapen avbildat, det är den äldsta avbildning av vapnet som är känt.

Baksidan på tavlan med avståndet från Böhle i Rätan till Åsan i Bergh 2¼ mil, Klöfsjö 1½ mil och Öfuer Hougdahl 3 mil

Gästgiveriordningen 1649: Tidigare användes så kallade landskapsmil, där milen var olika långa i olika delar av landet. Landskapsmilen var satta efter hur lång tid det tog att ta sig en viss sträcka. I gästgivarordningen 1649 gjordes den radikala förändringen att i stället för landskapsmil använda en enhetlig mil över hela landet. Gästgiveri och skjutshåll skulle ligga på en och en halv till två mils avstånd från varandra, där resande skulle ha möjlighet att byta hästar. För varje gästgiveri fanns en särskild skjutsordning som bestämde hur många hästar där skulle finnas. Skjutsbönderna som ingick i gästgiveriet skulle vid behov erbjuda hållhästar som skulle erbjudas resande. Där skjutsningen var stor fanns ibland några reservhemman som skulle hjälpa till då gästgivarnas hästar tog slut. Ofta visste man i förväg när det skulle behövas hästar. Det fanns ett system där man skickade så kallade ”förbudssedlar” för att anmäla sin ankomst. Även om skjutshållen redan på den här tiden kallas gästgiverier handlade det i allmänhet inte om några gästgiverier i sentida mening. Mat och husrum skulle erbjudas i gästgivarböndernas stugor, någon särskild byggnad fanns sällan.

Flottningen i Röjaån

Flottningen i Röjaån började 1854 då James Dickson lät bekosta den första åränsningen. James Dickson var grosshandlare från Göteborg som ägde bland annat flera bolag inom trävarubranschen vid Ljungans utlopp, bland annat sågverk i Matfors och utskeppningshamn och varv i Svartvik.

Sandnäs

Dickson & Co var pionjär inom skogsbruket i Rätansbygden och köpte upp avverkningsrätter och fastigheter. Det var Dickson & Co som byggde Sandnäs herrgård i Rätan. För att sköta affärerna i Rätan anställde Dickson en inspektor Hammarstöm som det finns en hel del historier om.

Ett gäng flottare från Böle-Röjan

Flottningen i Röjaån var uppdelad på tre områden, Klövsjö byamän hade ansvar för flottningen ner till Vieloken ett par kilometer ovanför Röjan där Böle byamän tog över och hade ansvar ner till Hammarede där Rätans byamän tog över.

Flottare i Vålan i början på 1920-talet

Flottningen genomfördes när det var vårflod så det var snabba ryck som gällde. Det fick inte vara för mycket vatten för då kunde timret hamna lång in på land så man fick bära eller släpa timret tillbaka i åfåran och var vattenflödet för litet så blev timret fastnande på grunda ställen i ån.

Flottare ovanför järnvägsbron i Röjan

Det har funnits en del ”kistor” som skydd för att timret inte skulle fara in på land, det var i allmänhet timrade ramar som var fyllda med sten som låg i strandkanten. En speciell typ av kistor som utvecklades här, var de s.k. riskistorna. De anlades vid slåtterängarna längs ån, för att skydda dessa mot erosion, när ”vårfloden” kom med timret och stränderna var hårt belastade.

Stenkistorna vid Börskvar

En riktig stenkista har byggts i Röjaån och det är vid Böleskvarn där det finns stenkista på båda sidor vid fallet. De flesta timrade kistorna har ruttnat bort och stenarna har följt med vårfloden.,

Timmeravlägg i Vålan

Virket fraktades under vintern ner från avverkningarna till timmeravlägg efter stränderna där det innan vårfloden tummades, ett sådant ställe var Vålan ovanför Röjan samt Hamarede nere vid Rätansgränsen men många andra ställen i synnerhet där det var slåtterängen efter ån användes som timmeravlägg.

Tummning vid Olanderstranden 1927

Tummningslag

När det började tina i maj och vattnet i ån började stiga så skickades det bud i byarna att flottningen skulle påbörjas. Man började med att rulla ut timmervältorna som låg på avläggena sedan följde man timret ner för ån och såg till att det inte fastnade och bildade brötar som man fick stå och dra isär eller i värsta fall spränga. Det var ett farligt jobb att vara flottare i synnerhet när man skulle vada ut och riva brötar då det hela tiden kom timmer förbi eller helt plötsligt kunde hela bröten lossna och ge sej iväg.

Flottninsekan i ”rumpan”

När timret var på väg så följe ”rumpan” efter, ”rumpan” var de flottare som följde efter de sista stockarna och såg till att det inte blev något timmer liggande kvar efter ån, dom hade för det mesta en båt så dom kunde ta sej från den ena till den andra sidan och putta iväg det timmer som blev liggande. Båten som var en speciell eka som var stationerad nere i Rätan fraktades varje vår upp till där Krokbäcken rinner ut i Röjaån och sedan följe den med ”rumpan” ner till Rätanssjön.

Kafferast i flottningen

Under flottningen var det inte fråga om reglerade arbetstider, flottarna kunde många gånger få arbeta flera dygn i sträck och helger var inget undantag. Det fanns en flottarstuga ca. en kilometer nedanför Böleskvarn där dom kunde övernatta, steka en kolbulle, koka kaffe och torka sina kläder men många gånger fick dom nog krypa in under nån gran efter ån och slumra till en stund samt göra upp en eld och koka sej en kaffeskvätt i en plåtburk.

Flottare som håller på att baxa ut timmer som har flutit iland

1901 flottades det 115 000 stockar i Röjaån. Sista flottningen i Röjaån var våren 1967.