Flottningen i Röjaån började 1854 då James Dickson lät bekosta den första åränsningen. James Dickson var grosshandlare från Göteborg som ägde bland annat flera bolag inom trävarubranschen vid Ljungans utlopp, bland annat sågverk i Matfors och utskeppningshamn och varv i Svartvik.

Dickson & Co var pionjär inom skogsbruket i Rätansbygden och köpte upp avverkningsrätter och fastigheter. Det var Dickson & Co som byggde Sandnäs herrgård i Rätan. För att sköta affärerna i Rätan anställde Dickson en inspektor Hammarstöm som det finns en hel del historier om.

Flottningen i Röjaån var uppdelad på tre områden, Klövsjö byamän hade ansvar för flottningen ner till Vieloken ett par kilometer ovanför Röjan där Böle byamän tog över och hade ansvar ner till Hammarede där Rätans byamän tog över.

Flottningen genomfördes när det var vårflod så det var snabba ryck som gällde. Det fick inte vara för mycket vatten för då kunde timret hamna lång in på land så man fick bära eller släpa timret tillbaka i åfåran och var vattenflödet för litet så blev timret fastnande på grunda ställen i ån.

Det har funnits en del ”kistor” som skydd för att timret inte skulle fara in på land, det var i allmänhet timrade ramar som var fyllda med sten som låg i strandkanten. En speciell typ av kistor som utvecklades här, var de s.k. riskistorna. De anlades vid slåtterängarna längs ån, för att skydda dessa mot erosion, när ”vårfloden” kom med timret och stränderna var hårt belastade.

En riktig stenkista har byggts i Röjaån och det är vid Böleskvarn där det finns stenkista på båda sidor vid fallet. De flesta timrade kistorna har ruttnat bort och stenarna har följt med vårfloden.,

Virket fraktades under vintern ner från avverkningarna till timmeravlägg efter stränderna där det innan vårfloden tummades, ett sådant ställe var Vålan ovanför Röjan samt Hamarede nere vid Rätansgränsen men många andra ställen i synnerhet där det var slåtterängen efter ån användes som timmeravlägg.

När det började tina i maj och vattnet i ån började stiga så skickades det bud i byarna att flottningen skulle påbörjas. Man började med att rulla ut timmervältorna som låg på avläggena sedan följde man timret ner för ån och såg till att det inte fastnade och bildade brötar som man fick stå och dra isär eller i värsta fall spränga. Det var ett farligt jobb att vara flottare i synnerhet när man skulle vada ut och riva brötar då det hela tiden kom timmer förbi eller helt plötsligt kunde hela bröten lossna och ge sej iväg.

När timret var på väg så följe ”rumpan” efter, ”rumpan” var de flottare som följde efter de sista stockarna och såg till att det inte blev något timmer liggande kvar efter ån, dom hade för det mesta en båt så dom kunde ta sej från den ena till den andra sidan och putta iväg det timmer som blev liggande. Båten som var en speciell eka som var stationerad nere i Rätan fraktades varje vår upp till där Krokbäcken rinner ut i Röjaån och sedan följe den med ”rumpan” ner till Rätanssjön.

Under flottningen var det inte fråga om reglerade arbetstider, flottarna kunde många gånger få arbeta flera dygn i sträck och helger var inget undantag. Det fanns en flottarstuga ca. en kilometer nedanför Böleskvarn där dom kunde övernatta, steka en kolbulle, koka kaffe och torka sina kläder men många gånger fick dom nog krypa in under nån gran efter ån och slumra till en stund samt göra upp en eld och koka sej en kaffeskvätt i en plåtburk.

1901 flottades det 115 000 stockar i Röjaån. Sista flottningen i Röjaån var våren 1967.