Det var alltid spännande när det blev påsktider när jag var barn, då kom det en massa turister till byn. Det hystes in människor både här och där, Henrikssons och Nilshalvars som var närmaste grannar hade alltid uthyrt till turister Henrikssons i Olandersstugan och på källarbotten, Nilshalvars hyrde ut på övervåningen.

Det kunde ju dyka upp en hel del intressanta bilar, jag minns en vit SAAB sport som stod på parkeringen ovanför Nilshalvars den tyckte man var häftig, den hade varvräknare, tre extraljus och spännrem över huven. Han som ägde bilen kom och öppnade huven och visade oss ungar som stod och beundrade bilen motorn,
trecylindrig tvåtaktsmotor med en solex-förgasare per cylinder som gav 52 hästkrafter.

Ett påsknöje som vi barn hade var att sitta på Henrikssons eller nån annans mjölkbrygga och räkna bilar, man hade en anteckningsbok som man ritade ett streck för varje bil som passerade, en det var mera avancerad de skrev upp bilnumren, jag undrar vad syftet med detta räknande var, var det våra föräldrar som sa åt oss att gå ut och räkna bilar så har ni nått att göra eller? På den tiden var det inte så vanligt med stugor i fjällen så det var många som for upp i fjällen bara över dagen så morgon och kväll var det en som man upplevde då en hiskelig trafik.

En bieffekt av den här påsktrafiken var att när snön smälte bort efter vägarna så gav vi barn oss ut och samlade tomflaskor. Det var nog legio på den här tiden att när läskflaskan var urdrucken så vevade man ner rutan och kastade ut flaskan. Man fick 10 öre i pant för varje flaska förutom när man hittade en stor coca colaflaska så fick man 25 öre. Ett annat ställe där man kunde hitta tomflaskor var runt lokalen (Bölegården) när snön smälte bort, men där fick vi kriga med Torsten Jonsson som hade hand om danserna på lokalen för han hävdade att lokalen ägde flaskorna som låg där utanför.

Jag ramlade in på en sida som heter Gaulabjällkalaset 2019 och kom då ihåg ordet gaulabjälle som var ett uttryck som man fick höra som barn när man inte hade vett att komma hem när det var dags för att äta mat eller gå och lägga sig, då var man en gaulabjälle, det var lika med en som sprang i gårdarna och inte hade tid eller en tanke på att gå hem. Gaulabjälle har jag inte hört nån säga sedan jag var barn, jag vet inte om det används längre, jag var själv en gaulabjälle som barn och det var nog åtskilliga gånger som mina föräldrar fick söka igen mej på byn i synnerhet som inte vi hade någon telefon hemma på den tiden så dom kunde ringa runt i gårdarna och söka efter mej. Var det nån som skulle ha tag på mina föräldrar så ringde dom till våra grannar Mattias och Irma Lusth som gick över och hämtade endera mor eller far när det var telefon. Min mor härstammade från Finland så nån gång var det samtal från släktingar där som kom och då minns jag att Mattias Lusth var imponerad, att kunna ringa ända från Finland det tyckte han va fantastiskt, jag undrar vad han skulle ha tyckt om mobiltelefoner om han skulle ha fått sett en sådan.

Ett annat uttryck som har fastnat från barndomen är nånting som Ida i Nillas sa det var ”hassa då” det var ett kraftuttryck som hon sa när hon höll på med något och det inte gick som hon hade tänkt sej, eller om man gjorde något som man inte fick göra sa hon: -Hassa då, latt bli de danne (fy, låt bli det där). Nu är nog både gaulabjälle och hassa då ganska sällsynta eller utdöda uttryck.